Ögonblicken: 1986 – Italiens smörgåsungdomar blir modeikoner

Paninaro, Paninaro, Armani, Armani, ah-ah-Armani, Versace, cinque.

1980-talet var en ovanligt fertil jordmån för nya subkulturer. I Sverige stod slaget mellan hårdrockare och syntare, i USA föddes nytt gatumode som hiphop- och skejtkultur, medan Storbritannien spottade ur sig goth, new romantic, rejv, ska-entusiaster och fotbollshuliganer. En annan subkulturell rörelse som inte fått lika mycket uppmärksamhet, men som på sätt och vis visat sig bli mer inflytelserik än någon annan, föddes på en smörgåsbar i centrala Milano. 

Under det tidiga 80-talet samlades ungdomar nämligen på Al Panino, en smörgåsbar i centrala Milano. Iklädda färgstarka Moncler-jackor, Lacoste-tröjor i bleka pa­­steller, Timberland-kängor, solglasögon från Ray-Ban och seglarplagg från Henri Lloyd beställde de milanesiska ungdomarna Coca-Cola och den smörgås som allra mest påminde om något från en amerikansk serietidning. Deras högljudda firande av att tillhöra en burgen övre medelklass i Italiens modemecka spred sig snabbt: inom bara några månader skulle klasarna av piazzahängande ungdomar bli kända som paninari, eller en enskild paninaro, döpta efter deras kärlek till stora och snabba smörgåsar. 

Om det låter ytligt så är det för att det var poängen. Sedan andra världskrigets slut hade Italiens politiska liv präglats av ett låst maktspel. Det kristdemokratiska partiet regerade nästan oavbrutet, ofta genom svaga och kortlivade koalitioner, medan kommunistpartiet – landets näst största – systematiskt hölls utanför regeringsmakten med starkt stöd från USA. Resultatet blev en volatil kombination av regeringsinstabilitet och låsta positioner. 

Startskottet för den period som kallas för ”blyåren” brukar räknas till 1969 med ett bomb­attentat på Piazza Fontana i Milano då 17 personer dog. De efterföljande åren präglades av politiskt våld från både vänsterextrema grupper och högerextrema nätverk, ibland med kopplingar till delar av statsapparaten. Terrordåden blev så omfattande att vissa historiker har beskrivit perioden som ett lågintensivt inbördeskrig. Under början av 1980-talet började våldet mattas av. En ny lag skrevs som medförde att terrorister som erkände sina brott och samarbetade med myndigheterna kunde få strafflindring. Delar av landet gick in i en period av kraftig ekonomisk tillväxt och plötsligt blev Milano världens centrum för mode och design. 

Giorgio Armani ritade dekonstruerade och mjuka kostymer i gräddvita nyanser, Gianni Versace förvandlade modevärlden med pastellfärger och grälla mönster, Dolce & Gabbana visade upp maximalistiskt mode och Miuccia Prada började långsamt bygga sitt världsherravälde med hjälp av tekniska material och intellektuell design. Samtidigt tog Ettore Sottsass tillsammans med resten av Memphis-gruppen designvärlden in i postmodernismen med hjälp av lekfulla former och barnsliga mönster. Efter att mediemogulen Silvio Berlusconi köpt AC Milan kom klubben att bli världens bästa lag. 

En reklamfilm för en likör kom att sammanfatta 80-talets början med sin slogan ”Milano da bere” – ett Milano att dricka upp. Reklamkampanjen fångade Milano i ett drömskt ljus, med vaselin på linsen, som enligt reklamfilmen vaknade upp ”återfött varje morgon”. 

tt det var nya tider i Milano syntes på stadens olika piazzor. Tidigare nämnda mackhaket Al Panino hade övergetts till förmån för den nyöppnade hamburgerkedjan Burghy på det närliggande Piazza San Babila. På menyn: ”Big Burghy”, ”Le Patatine” och ”King Bacon”. De unga milanesarna hade blicken riktad mot USA, som under 80-talet kanske nådde sin absoluta topp vad gäller så kallad mjuk makt. Nyöppnade hamburgerbarer blev scenen för paninari-ungdomarna, vars stil var en sorts hybrid mellan amerikanska arbetarplagg – Timberland-kängor, cowboybälten med stora spännen från El Charro och Levi’s 501 – burna tillsammans med mer klassiska europeiska överklassmarkörer som skidjackor från Moncler och seglarskor.

Kanske hade allt detta förblivit en italiensk affär om det inte vore för två turistande britter. Neil Tennant och Chris Lowe besökte Milano efter att tidigare under året slagit igenom som Pet Shop Boys. 

– Första gången vi såg en paninaro var på gatorna i Milano 1986, har Neil Tennant berättat för New York Times. 

– Vi gillade att det var en subkultur som var mainstream, i motsats till gothkulturen som var mer underground. Deras jeans var i ankellängd, seglarskor eller Timberland-kängor och Emporio Armani-tröjor. Det var väldigt ’fashion’. Att vara stora i Italien var en glamorös fantasi för oss och själva looken passade in i Chris Lowes modevärld. 

Senare under samma år släppte Pet Shop Boys Paninaro i Italien och Storbritannien, som till stora delar består av ett upprepande av ordet ”Armani” och andra lyxvarumärken. Och det var inte bara Pet Shop Boys som charmades, många menar att de italienska ungdomarna i Lacoste-tröjor och Stone Island-jackor inspirerade de besökande engelska fotbolls­huliganer som på bortaresor plundrade italienska modebutiker. Brittiska modemagasinet i-D skrev om den italienska tonårskulturen, och på biograferna kunde italienarna se komikern Enzo Braschi spela en paninaro på vita duken i Italian Fast Food. 

Den italienska entreprenören Remo Ruffini tog över Moncler 2003 och har förvandlat det till ett exklusivt lyxvarumärke från att ha varit konkursmässigt vid millennieskiftet. Han me­­nar att det är paninari-ungdomarna som gjorde dunjackor till mode utanför skidbackarna.

– Under mitten av 80-talet, under peaken på paninari-boomen, sålde Moncler 40 000 jackor runt hela världen. Av dessa såldes 30 000 i Milano-området, så det var verkligen ett milanesiskt fenomen, har han berättat för New York Times.

– Moncler-boomen varade bara i fem–sex år eftersom jackorna var så tunga. De var designade för att bäras i snöväder, så de var inte vattenavstötande. Om du åkte scooter i regnet så slutade det med att jackan vägde mellan fem och tio kilo. 

edan andra subkulturer skydde rampljuset och uppdaterade sin stilkod så fort massmedia fått nys om dem verkade paninari-­kulturen frodas i rampljuset. Kulturen fick sina egna magasin och serietidningar och ömsom hyllades som hånades i tv-program på Berlusconis medieimperium. Men det är inte det enda som särskiljer den italienska kulturen från liknande motsvarigheter.

En tumregel för ungdomskultur fram till detta gick ut på att subkulturella uttryck i regel hade uppfunnits av arbetarklassen. Den
brittiske sociologen Dick Hebdige definierar subkulturen som en sorts symboliskt motstånd mot den dominerande kulturen där
man använder sig av olika stiluttryck för att skapa en egen identitet av sin marginaliserade position. 

Antingen genom att appropriera de övre klassernas stiluttryck: från modsens buttondown-skjortor och loafers via fotbollshuliganernas prydliga stickade tröjor till hiphopens omfamnande av Ralph Lauren. Eller åt andra hållet, omfamna förbjudna uttryck: hårdrockarnas kärlek till långt hår, läder och dödskallar eller emo-kulturens motstånd mot äppelkindad mainstreamkultur. 

Paninarikulturen utgick dels från en övre medelklass, men var också en revolt som gick ut på att omfamna masskultur som märkesplagg och snabbmat. Motståndet bestod snarare i ett uppror mot de äldre generationernas traditioner, politiska medvetenhet och ideologiska allvar. I ett land vars självbild till stora delar vilar på sina kulinariska traditioner revolterade man genom att äta pommes frites. När italienska designers tog över modevärlden importerade man Timberland-kängor och Levi’s-jeans. När det kom anklagelser om att vara smygfascistiska försvarade man sig med att man var helt och hållet opolitiska. Budskapet var att det inte fanns ett budskap. Plakaten löd: mer konsumtion, färggladare jackor, snabbare mat (som helst inte är tillverkad från grunden). 

Pet Shop Boys sångare var en av dem som imponerades av de italienska ungdomarnas motsträviga omfamnande av det glansiga. 

– Jag gillade att de som var verkligt trendiga i Milano avskydde ”the paninari”, eftersom de gillade Wham!, Duran Duran och Madonna. Vi tyckte: ”Underbart, det gör vi också.” Jag gillar subkulturer, och deras kultur hade den typ av kläder som vi gillade, sa Neil Tennant senare. 

Kärleken var inte ömsesidig: Paninari-­ungdomarna föredrog Duran Duran.